Julia' and Sophie's road-/hospitaltrip

I söndags åkte jag och min kära vän Sophie sex timmar söderut mot staden Rossland, resorten Red Mountain. Vi hade förberett oss för två dagar av underbar skidåkning och umgänge. Första dagen skulle som sagt tillbringas i Rossland för att sedan fortsätta nordöst (?) till staden Nelson. För att de tredje dagen bege oss hem till vår hemstad Golden. Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss...

Dag 1

Den första skiddagen startade som vi hade planerat, underbar skidåkning i brant och puderterräng. När vi bara hade ett åk kvar bestämde vi oss för att hålla oss till pisten eftersom man vet aldrig vad som kan hända om man skulle ramla och man befinner sig i skogen och det är sista åket. Kanske att man aldrig blir hittad. Så vi tog en inte allt för svår nedfart. Jag var före Sophie, och var förvånad att hon hon tog sådan tid på sig. När jag hade väntat på henne en lång stund ser jag henne tillslut komma ner på snowboarden, hållandes om sin högra handled.

Vi bestämde oss att besöka stadens doktor*. Han berättade för oss att han trodde bara att handleden var stukad men att det var bäst när vi kom till Nelson att vi gick till röntgen. Glada över beskedet åkte vi vidare till Nelson och åt en underbar middag bestående av Lax, mangosalsa, ungsstekt potatis.

Dag 2

Vi åkte till Nelsons sjukhus för att göra en röntgen. Kvinnan som gjorde röntgen meddelade oss att röntgen bilderna inte alls såg bra ut och att vi genast måste bege oss tre timmar norr till staden Cranbrook, för att träffa en specialist.**

Jag får styra bilen och kör i rekordfart de 25 milen till Cranbrook. Väl framme på sjukhuset får vi gå till akuten. Efter ca 45 minuter får vi träffa en mycket trevlig och stilig läkare. Han tar med oss in på sitt kontor och presenterar oss för handleds specialisten, de berättar för oss att handleden är bruten på tre ställen och att det kan behövas en operation. Detta får en CT avgöra. Han frågar oss snällt var vi ska tillbringa natten, vi berättar att vi ska köra hem till Golden. Det ska ni visst inte svarar han. Sophie måste göra en CT imorgon bitti. ***

Dag 3

Vi vaknar klockan åtta och förbereder oss för samtal om CT.**** Klockan tio får Sophie tid.

Efter CT:n berättar röntgen kvinnan att vi måste besöka specialisten på hans egen mottagning.

Efter en timmes väntan på mottagningen berättar han att röntgen ser mycket bra ut och att hon inte behöver inte göra en operation, hon behöver inte ens bära gips. Det mycket sorgliga med hela historien är att Sophie inte får åka mer snowboard under säsongen. *****

*första sjukhuset, kostnad 60 dollar. Vi har ingen aning om hur det står till med Sophies handled.

**andra sjukhuset, kostnad 200 dollar. Vi har fortfarande ingen aning om vad som är fel med Sophies handled bara att den inte är i ett bra skick.

***tredje sjukhuset, kostnad 700 dollar. Vi har nu fått reda på att Sophies handled är bruten. Och att en operation kan vara nödvändig.

****kostnad 1290 dollar

*****fjärde sjukhuset. Vi vet nu att handleden inte behöver operation.

Det man kan sammanfatta min historia med är att vi är väldigt glada att vi har en reseförsäkring.

Sverigebesök

Ett och ett halvt dygn har gått sedan bror och kusin har lämnat Cedarstreet 1509.

Här kommer en liten sammanfattning vad som har skett i Canadaland under Sverigebesöket.

Sjunde februari tvåtusennio klockan är tiotrettio pm och syskonen Björk och kusin Brengesjö möts upp på Huskeystationen efter att varit separerade i sjuttiofyra dagar. Det var ett kärt återseende och inte allt för sentimentalt. De hoppade in i den gröna bilen som Julia hade fått låna av sin mycket vänliga rumskompis Jesse. Pojkarna var trötta så de var nöjda med att krypa till kojs efter kvällsmat.

Den åttonde februari, morgon, de unga männen berättar att det har varit mycket kallt. Deras syster, kusin, berättar för dem att det beror på att de som vanligtvis bor i huset och betalar elräkningen inte är så förtjusta att betala höga räkningar. Hon avisar deras förslag på att höja temperaturen och ger som förslag att de ska klä sig i underställ under nätterna. De tycker det låter som en förhandlingbar idé och kommer de kommande tio (?) dygnen att klä sig i detta nattetid.

Dagarna som kommer sysselsätts med skidåkning.

Tionde februari måste Julia återvända till jobb, killarna får åka själva. Det som är värt att nämnas är att de under onsdagen hade lovat att komma förbi Tubeparken där Julia jobbade. De kom aldrig och när det var dags för stängning började hon bli nervös och lite orolig eftersom de Canadensiska bergen och naturen skiljer sig från den Svenska. Var har de tagit vägen börjar hon fråga sig... Efter att fråga Skipatrol om de har fått in något 10.40 (Skador) och fått ett nekande svar och lite roade blickar från hela skipatrol, får hon ett samtal från sin kusin som försäkrar att de mår bra och är påväg mot trailern där de lämnar sina skidor.

Den femtonde februari är det bestämt sedan en dag tillbaka att en resa till Revelstoke är planerad. Efter två timmars bilåkning är de nio resenärerna framme. De möts av ett puderlandskap med fantastisk skogsåkning.

När det blev dags för hemfärd och Sophie skulle starta den nitton år gamla bilen, den starta inte. I samma sekund som den inte startar kommer hon på att hon glömt stänga av bilens strålkastare. Ingen var särskilt förvånad. Efter bara ett försök med startkablarna startade bilen igen. Glädjetjut kunde höras från medpassagerarna i bilen. Hemresan gick bra. Förutom det faktum att Julia behövde ha två tunga sjuttonåringar (snart arton) hängandes över henne. Sophie blev bestört och försökte att övertala dem att luta sig åt andra sidan. Det fungerade, för en stund. Eftersom de små pojkarna var hungriga stannade bilen på en amerikansk Diner, kallad Legends, Elvis var inredningsinspirationen. Johannes, bror till Julia, beställde (inte överraskande) den största hamburgaren de hade att erbjuda, servitrisen varnade honom till och med för att den skulle vara omöjlig att äta upp. Johannes överbevisade henne. Hon var i chock.

De sista dagarna sysselsattes med skidåkning, tubepark och Rockstarparty.

Den artonde februari tvåstusennio var det dags för adjö. Julia, den allt för snälla systern och kusinen, skjutsade pojkarna till stationen i den gröna bilen. Farvälet var inte allt för sentimentalt. Sen var det dags till jobbet igen.

/Julia